encheeseburgerutanost

Idag har jag och katten gett varandra sällskap framför teven.


Katter kan man lita på.


Och så hoppas jag ju på samtal ifrån amerikatt idag med. Man blir ju galen då man inte har något nummer att ringa,
utan man måste vänta på att få samtalen. Då känner man sig hjälplös och mer ensam, plus att man saknar ännu mera
eftersom garantin på att få höra rösten ifrån honom inte är givet vilket det ju hade varit om jag haft ett nummer och kunnat
bestämma själv när jag vill ringa.


Nästan lite övergiven, känns det som, ibland.


   Jag såg på Arn-filmen nu imorse, lånade dvd:n av mormor, och täänk om man hade levt på den tiden här i Västra
   Götaland, då hade jag definitivt inte fått något telefonsamtal. På så sätt får man väl skatta sig lycklig. Men alltså, grejen 
   är ju den att jag växte upp med allt det moderna, så jag har faktiskt all rätt att gnälla lite på detta.  Sådetså.


   Riiiing mig då din jävel, riing mig!